Brevet

Ja som jag sa igår så kom brevet.

Jag visste inte hur jag skulle reagera först...men jag vart rädd.
Vet inte varför med det är ett stort steg som jag sett fram emot men jag var nog mentalt inställd på att den andra operationen för armen skulle komma först.

Jag ringde min man och berättade den glada nyheten.
Samtidigt kom vi in på de praktiska sakerna hur blir det med barnen.
Barnen tänker ni kanske , men det är så att vi har 4 barn totalt i familjen 2 är min och två är min mans . Mina och ett av hans bor på heltid hos oss förutom varannan helg.
Vi insåg att det kanske skulle vara bra om de fick var hos någon över helgen för det är kanske inte så roligt för dem att tillbringa så lång tid på sjukan som min man gör.
Så det vart full fart att ringa runt, men när min man äntligen kom hem så såg det ut som om jag hade fixat det för barnen samt meddelat alla om den glada nyheten.

Nyheten är dock inte lika positiv för vissa...det är en del i min familj som inte tycker att det behövs...det är ..ju bara att banta och träna inte behövs det kirurgi för detta.
Nejnej så kan ju ni tycka men sen har ni inte varit i min sits heller.....

Ibland känns det så jobbigt att behöva få förklara sig kan de inte var glad och peppa mig istället?


Jag har vaknat många gånger inatt, det är så många tankar som far runt...

Hur kommer det gå?
Hur kommer jag att må?
Hur blir det med maten efter?
Hur snabbt går det?

Jag tänker på allt som jag förhoppnings vis kan göra som jag nu undviker

Handla kläder.
Sola
Bada
Gå ut på krogen
Gå till gymmet
Få igång konditionen
Träffa gamla vänner
Få bättre SJÄLVKÄNSLA
detta plus mycket mer....

Jag tittar ner på brevet:

15 oktober inläggning.......16 oktober planerad operation....

14 dagar kvar.....Kramiz Jessie